--> Broderi - det nya svarta

"Hello! My mame is Alma!" - Mamma, pappa och lillasyster har hälsat på i London och lillasyster skulle promt presentera sig så fort tillfälle gavs. Hon är sju år gammal, därav "mame" istället för "name", haha.

Innan jag träffade dem var jag i mitt älskade Malmö och hälsade på en kortis, som jag har saknat det..! Plötsligt inser man hur bra man har det hemma med en alldeles gigantisk etagevåning centralt och fint. Och alla vänner och pojkvännen som man kan vara sig själv med. Inte som här, i London, där man måste prata engelska hela tiden och därför blir lite osäker, sådär så man ler och skrattar lite extra mycket. Hemma får man vara sur, grinig, ironisk, skämtsam och tillochmed sarkastisk. DET har jag saknat!

Fast jag måste skryta om att jag faktiskt har åstadkommit ett par ordvitsar på engelska! Blir till att fylla på CV:t, haha.

Jag köpte ett broderi-startkitt när jag var hemma! Jag har nämligen kommit på att det är väldigt fint och dessutom roligt. Snaaart ska jag börja, när jag har hittat inspiration och fått den ro som krävs. Tänkte brodera på frihand, det som faller mig in!

När jag åkte till Malmö i lördagsmorse (03:00) träffade jag tre göteborgare vid busshållplatsen på Baker Street. De kom i taxi, jättestressade, och hade missat flygbussen för att Engelsmännen klantigt nog hade glömt att informera om att deras busshållplats var tillfälligt avstängd. När jag sade att nästa buss kom vid 04:00 fick de totalpanik eftersom deras flyg skulle gå 05:50, så de tog taxi hela vägen till Stansted. Jag undrar i min nyfikenhet hur det gick för dem, hur dyrt det blev och om de hann med flyget.

Sen jag kom tillbaka till London har jag turistat med familjen på dagarna och repat Stockhausen på kvällarna. Vi gick till Harrod's två dagar i rad och kollade på leksaksavdelningen och julavdelningen. Alma köpte fyra guldfärgade paketrosetter för sina egna pengar medan jag höll hårt i föräldrarnas plånböcker. Inte läge att köpa årets alla julklappar på Harrod's direkt... Det har hur som helst varit slitsamt men roligt! De är i skrivande stund på hemresa.

Nu ska jag passa på att rekreera mig inför helgens bravader, vi ska framföra Stockhausens vidriga "Trans" (som jag skrivit om i tidigare inlägg) på Queen Elizabeth Hall. TVÅ GÅNGER. Om jag inte dör av tvångstankar på repet ikväll kommer jag säkerligen genomlida en smärtsam död imorgon på konserten. Jag vill ha texten "Här vilar Du" på min gravsten. Närå, men det är seriöst svårt att kontrollera tvångstankar när man tvingas sitta blickstilla och spela långa klusterackord i en halvtimme. Man får alla möjliga knäppa tvångstankar.

Följ" title="http://bloggkoll.com">Följ" target="_blank">bloggkoll.com">Följ min blogg med bloggkoll.com!

Idag har varit en något speciell dag. Hela dagen resfeber eftersom jag ska flyga inatt (03:10 måste jag gå hemifrån). Dessutom var tjejen jag hyr mitt London-rum av här och hälsade på, vilket var skumt eftersom hon är skum. När jag trodde att jag skulle ha orkesterrep och repa Stockhausen, fick vi istället order om att ta av oss skorna och ställa oss i en ring varpå vi gjorde konstiga rörelser under kringvandrande fnissatacker i ungefär en och en halv timme. Andra halvan av tretimmarsrepet gjorde vi övningar i att sitta stilla för att vi, enligt Stockhausen, ska vara "som robotar". (Jag är ingen robot, jag är Musiker!) Som avslutning spelade vi igenom hans "verk" ("Trans" för de införstådda); en 25 minuter lång mardröm av skriande kluster och blickstillasittande. De längsta 25 minutrarna i mitt liv.

På promenaden hem roade jag mig med att titta på folk som vanligt. Det var svinkallt och jag hade på mig min duffel och halsduk. Trots kylan kommer det en lustig man joggandes i såna här shorts, fast blåa med vita ränder och lite kortare och sladdrigare. Hans högra pungkula skumpade friskt i det fria. Jag tänkte både en och två gånger på om jag skulle ropa på honom att peta in och dölja pungen, men hejdade mig då jag inte kom på det engelska ordet för pung. Fast jag hade nog inte ropat även om jag kunde det.

Nu sitter jag mest här och försöker bli trött. Jag måste gå upp 02:30 eftersom jag var så dum när jag bokade flygbiljett och valde billigaste biljetten. I och med att flyget går vid sju måste jag checka in vid 05:30 och eftersom "The Tube" inte går då måste jag åka buss, och det är lååångt till Stansted så jag måste åka redan 03:20 hemifrån. Och jag är inte det minsta morgonpigg, jag brukar liksom gå och lägga mig vid 02:30 i vanliga fall. Men detta är inget vanligt fall, för nu ska jag hem till mitt Malmö! Hejdå London, vi ses!

Jag önskar att Stockhausen kunde återuppstå och ta tillbaks allt dumt han gjort.

Varför måste vi stackars studenter utsättas för sånt här?

Hej Hopp.

Jag stod just framför spegeln en stund och funderade. Det är fantastiskt att få vara tjej! Jag har bott ihop med killar* de senaste 2,5 åren och det märks! Man unnar sig inte lika mycket spegeltid. Eftersom jag mestadels umgås med killar hemma gör jag killgrejer, dvs spelar tv-spel, kollar på Discoverykanaler, action-filmer, dricker öl på vardagar, osv.

Därför unnar jag mig nu, när jag väl har mitt egna lilla rum i tre månader, att lägga ansiktsmasker, sminka mig lääänge, tvätta ansiktet med bomullstussar och fin ansiktstvål, fixa håret i en evighet, som jag har saknat det! Jag kollar dessutom på lite tjejfilmer, typ "Pride and Prejudice", haha. Jag måste liksom beta av alla tjejgrejer nu så jag kan återgå till kill-underhållning när jag kommer hem igen. Inte för att jag är en tjej-tjej, utan för att en pojkflicka måste få vara lite tjejig ibland. För visst tycker jag att tv-spel, discoverykanaler, action-filmer och att dricka öl på vardagar är kul!

* Killlar i den bemärkelse att jag alltid har bott med min pojkvän och någon eller några till. Alltså inte så att jag har flyttat runt hos miljoner olika pojkvänner, då har ni missförstått.

Nu har jag skapat min alldeles egna lilla omröstning, och du kan få vara med om du är snäll. Omröstningen handlar om fina ord, och man väljer själv om man vill välja ett ord som klingar fint eller om associationen är fin. Var god Rösta!

Ordet som vinner kommer jag skriva i ett framtida inlägg. (Höhö)

Haha, när jag ikväll tog min långa promenad hemåt slogs jag av den hemska tanke att jag inte har någon frukost till imorgon hemma. Därför gick jag under hela promenaden in i flera olika nära dej-liknande affärer, ofta ägda av utlänningar (haha, jag är ju en utlänning nu, men ändå), och letade efter min favorityoghurt. Alla butiksbiträden är så pratglada! Jisses, man får ju pratat mer på en kioskrunda än en krogrunda..! Kanske inte riktigt sant, men pratglada var de. Hur som helst fick jag frågan: "Where do you come from, Spain?"

HAHA! Det roligaste jag hört på länge! Jag är en medelblond tjej utan tillstymmelse till solbränna, iklädd duffel och halsduk. Dessutom bryter jag på svenska. Hur tänkte han?!

Finns det något bättre än att känna sig generös?

Jag älskar att ge bort presenter. Allt är liksom kul! Att fundera ut den fyndigaste, mest träffande eller helt enkelt den ultimata gåvan. Att leta upp och köpa eller pyssla ihop den. Att slå in paketet med omsorg och massa krusiduller.

Jag har längtat till julen sen juli, jag skojar inte. Ända sen jag visste att jag skulle till London hela hösten har jag funderat på hur mina julklappar ska te sig i år. Om jag ska inhandla allt i London och göra en grej av det, eller om jag ska fixa allt när jag kommer hem i mitten på december. Sen jag flyttade hit har jag fönstershoppat efter tänkbara julklappar och skrivit fjorton listor med olika idéer. Jag kan knappt hålla mig!

Pratade med mormor i telefon häromdagen, och hon är faktiskt likadan. Hon inhandlar alla sina julklappar i början på oktober då hon fortfarande är kvar i sommartorpet, där finns nämligen en affär som hon alltid har handlat sina julklappar i. Hon köper också klappar till precis alla vi firar jul med. Annat skulle inte gå, hur skulle det te sig om man köpte julklappar till valda delar av familjen..? Då skulle ju de uteblivna bli ledsna, och det går ju inte på julen... Fast ibland kan det vara jobbigt. Särskilt när man firar jul med släktingar som man sällan träffar och som man inte känner så väl. Då blir det lätt att man ger kanonpresenter till de man känner och mindre träffande eller snarare mer allmäna presenter till de man inte känner, och det är ju trist. Skulle det vara bättre om man bara köpte julklappar till de man vill?

Näe, det tål att funderas på! Och det kräver sin tid! Tur att jag började redan i juli..!